Jag sliter sönder min bok

Det känns som att jag sliter sönder boken i stycken, förstör berättelsen genom att läsa ord för ord, inte flytande som i en film i mitt eget huvud, utan bokstav efter bokstav utan samband. Bokanalyser är såna. Man ska slita och dra, förstöra, förgöra och övertänka. Tänka mer än vanligt. Inte tänka "berättelse - vill veta mer" utan tänka: "ord. varför då? Hur kom det dit"? Som att ord inte borde vara i en bok. Som att varje författare har ett gömt budskap som man måste lösa. Som DaVincikoden, fast i allt. Men den där berättelsen jag alltid älskat måste man tränga undan för att hitta koden, och jag tror inte ens det finns någon kod, men jag tolkar och tolkar om tills jag hittar något som liknar det. Gör inte alla det? Letar sönder boken tills det bara blir en tråd kvar - då skriver man om den tråden. Så skönt att slippa tänka, skriva korrekt och vaksamt - bara skriva tankar om sönderslitning och slippa använda den där författaranalys pennan som bara skriver det de vill höra. Inte det jag vill veta, inte berättelsen. Utan ord för ord, bokstav för bokstav. Det ska inte ta en månad att läsa en bok, max en dag - då är den så som jag vill ha den. En nervpirrande berättelse i en page-turner bok som bara flyter. Utan ord, utan bokstäver.